tigt kap att göra här! Den förtråfflige hr Durpert skulle för oss öppnat sin kassakista på vid gafvel, och Gud skall veta, att jag hade tömt den med glådje. I det stållet går han och blir kår... På min åra! det år förbannadt dumt. Åter föll han i djupa tankar; men uttrycket i hans drag vexlade, oupphörligt: ån låstes deri tvifvel, ån visshet, ån glägje, ån raseri. Mer ån en timma förslöt på detta sått; han gick med stora steg fram och åter i sitt rum, och obeståmda, obegripliga ord svåfvade på hans låppar. — Hvad fan nu?! — ropade han plötsligt till, med en af dessa rörelser, som åro omöjliga att beskrifva, — år jag icke mera Barberousse? Har åfven jag förlorat min kraft, min djerfhet och mitt sjelfförtroende? Skall jag börja på att darra och vara rådd? ... Nåvål då!...ja! hr grefve de SaintLöon, jag öherlemner er åt ert dygdiga öde; jag år trött att knåda detta mjuka vax, som icke gifver någon honing; men innan jag reser skall jag till afsked göra en måsterkupp skall du få se! Derpå satte han sig för att moget öfvervåga sina nya förslager att rikta sig. — Så år det...så år det! — sade han; — i går, under coirden, undersökte jag noga rummen och belågenheten . .. Då man inkommer