ket kommer på ett ut med ett afslag. Ivängsätsårder, anbesallas fortfarande, men kunna icke utföras, enår ingen finnes, som vill verkstålla regeringens grundlagsvidriga befallningar. Under fångelsestraff år det boktryckarne förbjudet att trycka tidningarne, och alla tryckerierna i Kassel åro besatta med militår. Likfullt utkomma tidqningarne; militäårbeyakningarne i tryckerierna blunda. krigsråtten har man icke kunnat nedsåtta, emedan ingen af auditörerne velat taga såte i densamma. På många stållen nekar öfverheten att bekantgöra general Haynaus förordningar, och en borgmåstare har tillbakaskickat de sednaste sörordningarne och kungörelserna, säsom grundlagsvidriga. Undersökning har, på generalauditoriatets förfogande, vid garnisonsråtten blifvit inledd emot general Haynau. Notisen om hans arrestering bekråftar sig dock icke. Stånderutskottet hade visserligen yrkat hans håktande, men garnisonsråtten funnit betånkligt att dertill lemna sitt bifall. Den 8 vånde sig då utskottet ånnu en gång till generalauditoriatet. Vid middagstiden samma dag blef denna domstol suspenderad af Haynau, men den låt icke derigenom afhålla sig från att på aftonen hålla en session, då den stannade vid det beslut, att för ransakningens betryggande vore obehöfligt att försåkra sig om generalens persen. Deremot har den håktade och på kastellet förvarade tidningsredaktören Oetker ånnu ej kommit på fri fot, oaktadt generalauditoriatet, på statsprokuratorns hemstållan, ålagt garnisonsråtten att anordna hans frigifvande. Denna förståndigade också Haynau och kastellkommendanten att frigifva Oetker, utan att likvål desse herrar brydde sig derom. Generalmajor Gerland, medlem af garnisonsråtten, i sin egenskap af tills. kommendant i Kassel, har endtledigats från denna sin besattning och remplacerats af öfverstelöjtnant Bardeleben. De sednaste underrättelserna från Kassel gå till den 9 dennes, och gifva vid handen, att Hassenpflug och kurfursten spelat ut sin sista trumf, i det de, såsom -Börsenhalle-förmåler, skola gilvit Haynau oinskrånkt makt öfver lif och död, hvilket med andra ord vål vill såga, att en slags militårdiktatur uppdragits åt generalen. Men denna makt kunde naturligtvis till ingenting båta hr Haynau och hans kommittenter, om icke militåren kunde påråknas som ett redskap för utförandet af hans besallningar. Han lade derföre an på att vinna officer rarne, och hade till den åndan, genast efter inhåndigandet af sin sista oinskrånkta fullmakt, den 8 på aftonen kallat till sig samtlige cheferne får de i Kassel förlagda regementer och för dem hållit ett måkta dumt och barockt tal. Han sökte nemligen ådagalågga, att de icke kunde båttre gagna författningen, ån genom att troget fullgöra deras kurfurstes befallningar. Ty, råsonnerade han, vågra hessiska trupperne att utföra de kurfurstliga förordningarne, så skall det ske af fråmmande trupper, hvilka då skola krossa författningen, i stållet för att skydda den. Med det mest bevekande skålet kom han till slut, och det bestod deri, att Österrike aldrig skall tåla en så fri författning som den kurhessiska. Ett par dagar tillförene hade åfven general Haynau vid paraden aflagt ett eklatant prof på sin våltalighet. Blek och darrande hade han för officerskorpsen föredragit följande rörande harang: Jag hoppas, att officerarne skola med trohet och fasthet veta att uppråtthålla den dessutom i Tyskland nog åndå sjunkna monarkiska principen, nu, då icke blott det egna fosterlandet, utan hela Tyskland med Törvåntansfull spånning blickar på dem och deras dater. Jag Önskar icke, att någon finnes bland er, som icke deri åfverensståmmer med mig: finnes dock en sådan, så må den genast tråda fram, och utbyta sin vapenrock mot en C T—W — tigt kap att göra hår! Den sörträsslige hr Durpert skulle för oss öppnat sin kassakista på vid gafvel, och Gud skall veta, att jag hade