hade tidigt utvecklat sig. och han styrde ut på lastens haf för fulla segel. Skillnaden emellan ondt och godt ansåg han blott såsom en spetsfundighet, uppfunnen af moralisterne. — Det ser jag vål, — sade han får sig sjelf, i det han satte sig framför sitt bord, hvarpå skrytsamt voro kastade en mångd ganska skick ligt beräknade, salska kreditbref; — jag kan heståmdt icke göra någonting med Maurice; så mycket vårre! ty det var just en man, som jag tyckte om, d. v. s. som jag behösde. Elegant och vacker karl, vann han sympathier öfverallt och aflågsnade hvarje misstanke. Ah! hvad gör det. man kan väl vara honom sörutan och åndå göra affårer. Förr eller sednare skulle han hafva störtat oss begge, genom sina håftiga recidiver till redlighet och dygd. Sedan han långe ötverlemnat sig åt en mångd för honom högst allvarsamma reflexioner, stödde han, under tyst begrundande, hakan i båda hånderna. Förmodligen svåfvade hans tanke i drömmarnes, förhoppningarnes eller saknadens land. Långe kunde han dock ej dröja der, ty med en vild håftighet steg han upp och sköt stolen tillbaka. — Den narren! den ömkryggen, — sade han, — som hådar slumpen och icke förstår att hegagna sig af den. Ack! vi hade ett så pråk