Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1850, sida 1

— Just derföre att jag ålskar er, Maurice, vågrar jag. Dessa ord, flutna mot hennes vilja ur djupet af hennes hjerta, förskråckte henne sjelf; blek och darrande nedföll hon på en stol. — Äck, o Gud! ni ålskar mig, min fru! — sade Maurice, betåckande som en vansinnig den unga qvinnans hånder med brånnande kyssar, — ni ålskar mig!... Detta ger mig mod; nu år jag stark... men... når ni får veta allt... skall ni åndå ålska mig? . — Maurice, tala icke så högt, ni störtar mig i förderf. — Angelina, jag svår inför Gud, som hår oss, vid min egen sjål, vid eder, vid allt hvad ni älskor i himlen eller på jorden, ni skall för mig vara en syster, nej en engel för hvilken jag skall bigta på knå. — Men hvad i Guds namn kan ni vål hafva att såga mig? — I afton, år det icke så? hvilken timma som helst skall jag infinna mig. Genom bakporten åt stallet till . . . kan man inkomma obemårkt. Maurice! Maurice! . — Och ni, min fru, skall hafva gjort en ådel och stor handling; ni skall hafva tillbaka hållit en olycklig, som stod på brådden af en afgrund.