—— —————— — — — — — — ——— ni ålskar mig, endast om ni har något medlidande för mig! ... Ty ni förstår, ni gissar, eller huru, att en försärlig hemlighet trycker på min sjål, ooh att endast ni kan rådda mig. I dessa sista ord låg ettuttryck, så bönsallande, att fru Durpert, glömmande sin inre rörelse och fruktan att hennes man skulle höra henne, vånde sig till Maurice och sade: — I himlens namn! tala. Jag skall håra er, ...ty ni har ingjutit oro och sorg i min själ. — Kan jag det vål nu? — sade Maurice sakta; — er man kan komma. — Men, når då? — Angelina, det galler min siälsning. — Men, min Gud! på hvad sått? — framhviskade den unga qvinnan. — I afton ... eller huru?... når ni år ensam, alldeles ensam, når ingen kan höra eller dfverraska oss; jag beder, jag anropar er derom!. — o, min Gud! det år omöjligt! — Omöjligt? . . tånk på det ord ni nu uttalat, min fru; jag såger ånnn en gång: det år icke fråga om kärlek, det år sråga om frälsning. Forts.) —— n nz —