— Ännu en gång, Maurice, ni förskräcker mig! ...tala!...jag önskar det...jag ber er derom. — Ja... ja, — sade Maurice med anstrångning, aftorkande med afviga handen de stora svettdroppar, som samlat sig på hans panna, — Jag skall fl jag skall såga er allt; ty jag måste! . .. det år nådvåndigt . . till och med i dag I samma ögonblick hördes ett buller i nåstgrånsande rum. Den unga qvinnan flyttade sig ögonblickligt ett stycke från Maurice, hvilken steg upp. Dörren öppnades och hr Durpert intrådde; han såg bekymrad och tankfull ut. — God dag, min båsta grefve, — sade han, råckande handen till Maurice, — förlåt mig att jag ännu lemnar er några ögonblick; jag har slera högst angelägna bref, som jag skall skrifva i salongen här bredvid. — Hvad fattas dig, min vån? — sade den unga qvinnan. — Har du fått några ledsamma nyheter? — Ja, mycket ledsamma: men hvad som mest förtryter mig, är att jag måste resa bort i afton. — Skall du resa bort redan i afton? — sade fru Durpert, i det hon steg upp och gick till sin man; — det var bra hårdt.