— Ack! låt er hand ligga så på min panna, det gör så oåndligt godt, — sade Maurice. — Sått er hår, Maurice, jag beder er derom. Den unge mannen reste sig upp, satte sig bredvid fru Durpert och, i det han i hennes blickar sökte låsa den hjertats tanke, som åtföljde svaret på hennes låppar, återtog han: — Ack! min fru, det år icke utan orsak, som jag på knå bedt er såga om ni ålskar mig! Har ni någonsin vetat, hvad ett oundvikligt öde vill såga? Nåvål! ett sådant öde förföljer mig... krossar mig till jorden! Jag ville så gerna tala med er... men ... jag år ... rådd ...jag vågar icke!... — Ni, Maurice, olycklig till en sådan grad? — sade den unga qvinnan med på en gång smårta och förvåning; — ni, en ung, rik ådling; ni, mot hvilken lifvet endast tyckes le och hvars tankar och hjerta ånnu åro fria ... Det besynnerliga, sorgsna leende, som svåfvade på Saint-Leons låppar, bar en prågel af hans sjåls förtvislan. Han flyttade sig nårmare den unga qvinnan, knåppte ihop sina hånder och sade till henne i bönsallande ton: — Angelina, dölj icke så edert ansigte i edra hånder. Jag begår icke af denna kårlek, hvad lyckans gunstlingar vanligen begåra: njutning; jag begår hvad en fallen sjål eller en dömd brottsling med långtan söker: frålsning, nåd.