Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1850, sida 1

redan befann han sig, liksom drifven af en oemotståndlig makt, på gården, och steg uppför trappan. Då tjenaren införde honom kände han sina ben skålfva och hela hans kropp skakades. Fru Durpert var allena. Så snart tjenaren tillslutit dörren efter honom, skyndade han sram till den unga qvinnan, fattade den hand hon med ljust leende råckte honom mellan sina feberheta hånder och tryckte den med konvulsivisk håftighet; hvarefter han föll på knå. Hon betraktade honom på en gång med förvåning och fruktan. — Hvad går ni, hr Saint-LEon? ... För himlens skull, stig upp! Men Maurice var hvarken i stånd att höra eller förstå något; han lade fru Durperts hand på sin heta och fuktiga panna. — Ack! ålska mig! . . ålska mig! — ropade han snyftande, under det att tärarne slödade ned för hans kinder. — Angelina! . min fru!... ålska mig! .. endast er kårlek kan rådda mig! Och vid han så talade, lyftade han upp hufvudet och fåstade sina tårdrånkta blickar på den unga qvinnan. Fru Durpert båfvade för denna blick och det tröstlösa uttryck, som låg uti hans drag.