Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1850, sida 2

gifva sig en sjua i trumf, och som icke begåra båttre ån att förlora penningar, hvad djefvulen! man år vål icke af jern och stål heller. Når jag tånker på, att, med pojkens tjugutvå tusen francs, jag skulle hafva samlat trettioåtta tusen, så år ju detta vackert på en enda soire-dansante. — Hvad i Guds namn! en så ofantlig summa på denna bal! ... du störtar oss i förderfvet, olycklige! — Ack, du oskuld! — De skola blifva ursinnige, skaffa sig underråttelser . . . — Ah! de råckte mig alla handen och bådo om revanche. — Jag hoppas vål... — Var lugn du! de skola få den, och det skall kosta dem dyrt, eller också kallar jag mig aldrig mera Montgiron, — sade Barberousse. Maurice reste sig upp. — Barberousse, hör mig... — Återigen moraler? — Tånk på, att man kanske förföljer oss; kanske redan år oss på spåren, och ... — Omåjligt! . . . men, för tusan d—r! går mig icke rådd; vi hafva ju den båsta reputation. — Jag vill icke, att du hos hr Durpert ...