Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1850, sida 1

— Du kan då, på min åra, skryta öfver att aldrig göra annat ån dumheter. Maurice lyftade upp hufvudet och betraktade honom. — Hur då? — sade han, utan att undersöka den verkliga meningen i den andres ord. — Huru då? jo det tycker jag år pråktigt! jag vet att den gemensamma kassan år tom, att vi behåfva penningar. Medan du dansar eller kastar kärliga blickar på din sköna, som en galning, såtter jag mig helt allvarsamt till arbetet; och når jag vunnit tjugotvå tusen francs . .. — Du vill vål såga stulit? — Låtom oss icke tvista om ord; hvar och en gör sakerna på sitt sått, så roar du dig, fan vete i hvilket åndamål, med att spela bort dem, når du, med aldrig så liten uppmårksamhet och god vilja, kunnat fördubbla denna summa, som jag så behåndigt vunnit... — Af Carl, — inföll Maurice, skarpt betraktande honom, — af denne yngling, eller snarare af detta barn!... — Nå! ån sedan då? — Huru ville du att han skulle kunnat betala dem? — Det hade blifvit hans sak. — Är det icke så? Du ville vanhedra detta stackars barn, sörstöra dess framtid! kanske