Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1850, sida 1

Durpert: och vår spelare håll alltid sådana eder heliga. Om han hade sett hvad som föregick vid det bord, der Maurice och Carl sutto, skulle han vål förlorat en del af sin frimodighet, och hans stora råda ågon skulle hafva skjutit förfårliga blixtrar. Maurice hade förlorat tre partier och spelade qvitt eller dubbelt, som ifrån bårjan. Carl kånde sitt hjerta vidgas för denna hoppets vålgörande stråle, och för hvarje parti han vann, skulle han gerna velat omfamna Maurice. Saint-Leon å sin sida var stolt och lycklig dfver den glådje, som redan strålade på ynglingens ansigte; och den goda tanke, som så plötsligt uppstod hos honom, då han hörde fru Durperts beråttelse, tillråknade han helt och hållet sin kårlek, det enda råddningsmedel, som ånnu rent och flårdfritt lefde qvar i hans fårvissnade hjerta. Han var nu stolt åfver den afskyvårda skicklighet, hvarigenom han kunde återgifva det stackars barnet den ofantliga summa, som så nedrigt blifvit detsamma frånröfvad. Han hade redan förlorat fyra partier, d. v. s. åtta tusen francs. — Vi fortfara att spela qvitt eller dubbelt om ni så vill, — sade han. Carl darrade. Min Gud, om han skulle förlora! Denna tanke isade alla hans lemmar.