Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1850, sida 1

sade Maurice leende. — Såvida man icke år en sådan hår grosshandlare, kommer man sållan på baler med sedelböckerna fulla af bankonoter, eller fickorna med guld. Jag tånkte bedja er att få spela på hedersord. För öfrigt var det endast för att fördrifva tiden, under det jag våntade på tredje quadrillen, — sade Laint-Leon likgiltigt. — Två eller tre partier. Om jag kunde vinna tillbaka en del af dessa tjugutvå tusen francs, tånkte Carl för sig sjelf. Och mot sin vilja nårmade han sig bordet. — Var god och se efter om korten åro fullståndiga. Carl tog dem utan att fåsta någon uppmårksamhet dervid. Hans hjerta klappade så håftigt, att det hotade språnga hans bråst; han satte sig. Det var icke spelets demon, som dref honom fram: det var hederns tröstlösa klagorop. — Jag har en sjua, — sade Maurice, — och ni? Den unge mannen tog ett kort af leken, som låg framför honom. — Ni ger, — sade Maurice. Carl gaf; men hans hånder darrade. Då Saint-Leon tog upp sina kort, sade han: — Vi spela vål om femtio louisdorer, eller hur? Carl kånde en rysning skaka hela hans kropp.