Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1850, sida 1

Engel och Demon. Af Bazancourt. (Forts. fr. N:o 227.) Och under det han affekterade lugn i sin råst, säg man huru hans bröst våldsamt arbetade. — Min Gud! — sade Maurice, — jag kan vål förstå att detta guld, som rullar framfår edra ågon, dessa kort af alla färgor, som kastas hit och dit på borden, måste vara er besvårliga. — Ja, icke sannt? — inföll Carl hastigt, — ni förstår det? ni inser det? — Ja, — sade Maurice, som håll korten i sin hand, — jag år visst icke någon spelare, men ... D Ni skulle vilja spela? — Åh ja! Eftersom vi nu år ensamne hår vid bordet, så kan ni vål göra ännu ett parti. Jag? .. Ack nej!... nej! I — Lyckan gynnade er icke nyss, så mycket större skål att försöka henne ånnu en gång. Nej! nej, min herre! — upprepade Carl med fasa, — jag har inga penningar mera! ... Och han reste sig upp. — För tusan! det har jag heller icke, —