Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1850, sida 2

Partiet började ånyo. Vid ena åndan af bordet satt en ung man, som sörgålves sökte dölja den förtvislan, som rasade i hans själ. Han stödde båda armbågarne på bordet och hans ågon tycktes följa spelets gång, ehuru hans tankar voro långt derifrån. Och redan hade den tanken uppstått i hans själ, om han, så ung, så full af framtidshopp, borde sluta sitt lif på samma sått som hans fader, genom sjelfmord. Ångestsvetten droppade från hans panna ned på hans hånder. — Spelar ni icke mera, hr Carl? — sade 2 en af dem, som suto nåra honom. — Ah! nej ... nej! jag spelar icke mer, — svarade den unge mannen håftigt och med upprörd ståmma. Han reste sig upp. Maurice vånde sig hastigt om och följde honom med ögonen. Den unge mannen gick några steg och satte sig framför ett annat spelbord, som redan var dfvergifvet; derpå lutade han hufvudet i sina hånder, och en djup, smårtfull suck utgick från hans bråst. Maurice kände sitt hjerta krossadt. — Stackars yngling! -sade han sakta, — hvad han lider! Han nårmade sig honom, men visste icke