Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1850, sida 2

retagsamma konstnårssjöl och sin alarig hvilande hånryckning får allt hvad som år norskt. Hos Ole Bull år det icke allenast den oöfvertråffliga konst vi beundra och ålska. utan också hans sosterländska hjerta. Om någon mera ansedd norrman år karakteristiskt och egendomligt norsk, så år det Ole Bull. Just emedan hans sjål och våsen åro så genomtrångda af hans fåderneslands egendomliga nationalitet, höra vi uti hans instruments krastfulla och mjuka toner, dessa hemliga röster, som påminna om norska bergsboarnes lif på fjellet och i dalen, om den tysta fården i de djupa, måktiga skogarne, om jåttars vilda bedrifter, och om de underjordiskes underliga fårder. Emedan Ole Bulls toner åro norske, erinra de oss i sin stilla, klagande sång och sitt måktiga brusande, om allt hvad vi uti vår barndom ålskade, om allt som rörde den unga själen, vare sig ett vidunderligt åfventyr, beråttadt af traktens bönder, eller björkskogens stilla susning i aftonvinden, på en ås, hvarunder Huldran bodde, eller det måktiga intrycket af någon naken klippa, klufven af en lättes hand. Men Ole Bull har under sednaste äret, som han uppehållit sig i fåderneslandet, dessutom rest sin kårlek till den nationella konsten ett varaktigt minne uti den norska theatern i Bergen. Han har hårigenom kallat en norsk theater och norsk dramatisk konst till lifvet, så att de icke mer skola då ut, såsom förr. Genom hans patriotiska uppoffringar år en början gjord till våckelse af en verkligt norsk skådespelarekomst, något, som hittills varit okåndt i Norge. Den norska sköna litteraturen, allt norskt dramatiskt författarskap skulle alltid blifva hindrade och förlamade i deras utveckling, så långe scenens framstållning icke var norsk. Uti en norsk theater skall den norska litteraturen erhålla ett likaså oumbårligt som krastigt ståd. Den norska egendomligheten skall kunna göra sig gållande i den sceniska konsten utan att, som hittills, stå tillbaka för alla danska lokaliteter; man skall kunna få en scen som kan sluta sig nåra intill landets eget konstnärslif, utan att nödgas lefva af danska scenens affall. Ole Bull skall nu åter öfvergifva faderneslandet, för att återigen föra de egendomliga norska tonerna ut i verlden. Återigen skola tusende fråmlingar öfverallt i verlden beundra en konstnårs-individualitet, som blott Norge kunde frambringa i i all dess egendomlighet, och som, på de sista tio åren, mera ån någon annan konstnår fångslat två verldsdelars uppmårksamhet. Må han vandra nya triumfer till mötes; må han åter bringa Norges namn på millioners låppar! Vi, som stanna qvar hår, kunna blott bringa honom vårt hjertliga farvål och vår tacksågelse. (Norska M. BI)