Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1850, sida 1

——————— representation ån en sådan som blifvit af folket samfåldt utsedd, och å den andra, huruvida sådana garantier för den nya representationens fosterlandskärlek, insigter och oberoende blifvit i förslaget inlagde, utan hvilka, åfven om man skulle vara beredd till uppoffrande af egna företrådesråttigheter, dock en stark och på samvetsgrannt tvifvel grundad farhåga för ett nytt och obeprönadi representotionssätt måste hysas.Visar sig nu detta sått att gå de olika opinionerna till möte fruktlöst, så lärer vål föga vara att hoppas det Kongl. M. skulle ånyo framlågga ett annat förslag i samma syftning, lika så litet som man från den öfver partierna stående konungamakten kan förvånta ett förslag sådant, som grundadt antingen på ståndseller klassval, eller på de radikalare principer, som från en annan ytterlighet påyrkas, i sig sjelf skulle innebåra omöjligheten af framgång.. Såkerligen skall ingen låta lura sig att bita på den hår utlagda kroken. Hvar och en vet, att den föreslagna representationen icke eger folkets förtroende. Likaså hafva vi förut visat, att folkets samfåldhet vid valurnan år en tom fras. Embetsmånnens oberoende år vitsordad af erfarenheten och åfven af oss i en föregående artikel påpekad. Slutet af det citerade utdraget låter nåstan såsom ett hot eller ett skråmskott. Boreförfattaren går ån långre, då han i det följande såger, att det endast år ett af Kongl. Maj:t framlagdt förslag, som har sannolikhet för sig att ens komma så långt som att göras hvilande till afgörande vid en kommande riksdag. Sådana barnsligheter förtjena intet svar. Folket skall, så snart den nårvarande stötestenen blifvit undanröjd, genast taga representationssaken om egen hand: och då först blir det en sanning, att den icke kan salla. Långre ner heter det, att eden anseddare delen af publicitetensmåningom rangerat sig på den sidan, som yrkar förslagets antagande, under det att bland bublicitetens vmera kända organer qvarstå endast några få såsom kåmparmot samma förslag. Se der, hvad vi ville kalla en boreal! — Den anseddare delen af publiciteten-— dermed menas naturligtvis Aftonbladet, Aftonposten och — Bore; dessa itry, men inga andra, råknas till den anseddare delen. Så anspråkslöst! Och de mera kånda organernasedan, hvilka också, med några få undantag, dfvergått till den allena saliggörande kyrkan!Huru många prenumeranter har Bore på en slump? Vederlågger dessas antal vår förmodan, att flera af de föraktade och förbisedda l landsortstidningarna i sjelfva verket åro vida mera kånda organerån Bore? Vi fråga bara. Vi komma nu till Boreförfattarens suppositioner angående förslagets öde inom de sårskilda stånden. På Riddarhuset, heter det, torde utgången komma att bero rörnämligarideraf, att regeringen intresserar sig för förslaget; men i alla fall förklaras frågans utgång inom detta stånd vara ganska oviss. Vi våga vål knappast fråga, om uttrycket intressera sighår år liktydigt med en grundlagsvidrig inblandning i riksdagsförhandlingarna? I mn