Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1850, sida 1

gade af så godt hjerta sina olycklige motspelare, och förstod att så skickligt förlora ett och annat vigtigt parti. Ett sådant parti var likt ett sädeskorn, som landtmannen kastar i en fåra, och som vid skördetiden bringar honom ett ax. Det skulle vara omöjligt att beskrifva de kånslor som upprörde Maurice, då han såg Barberousse så fastnaglad vid bordet, oblygt och utan att låta sig störas, fylla sina fickor med alla penningar de hederlige New-Yorksköpmånnen fört med sig. Blodet steg upp i hans ansigte; alla kånslor af redlighet och råttskaffenhet, som bodde i hans sjål, uppreste sig deremot; han var nåra att med hög röst albryta tystnaden: — Spela icke med denne man, han bestjål er! Men denne man... det var ju han sjelf som fört honom till bankiren! Denne man var eller ansågs åtminstone som hans vån; och skandalen, skammen skulle hafva återfallit på honom sjelf. Så qvåfvas i hjertat de ådla och heliga inspirationer, som samvetet der utsår. Han tryckte mot sitt bröst den skamliga kedja, som drog honom mot fårderfvet, och teg. Barberousse hade just uppslagit en kung, som tillskyndade honom två hundra louisdorer och