Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1850, sida 1

ynglingen kånde nu knappt en bloddroppa i sina ådror. Barberousse vann derpå tvenne spel, hvardera af två points; spelet stod således fyra om fyra. Nu var intresset spåndt; de parerandes hufvuden hångde öfver bordet som vindrufsklasar vid skördetiden; man vågade knappt draga andan. En hågtidlig och hemsk tystnad hade afbrutit det vanliga sorlet vid sådana spel. Barberousse gaf. Ack! ... Emellertid böra vi såga till hans beråm, att han var ådelmodig nog att icke slå upp kungen; han låt sin darrande motspelare utdricka ånda till den sista droppan af den honungssöta kalk, som man kallar hoppet. Men tårningen var kastad; slumpen gynnade Barberousse åfven denna gång. — Detta var ett högst tvifvelaktigt spel, — sade de som stodo omkring bordet. Ynglingen reste sig vacklande från stolen och sade med nåstan qvåfd röst: — Jag år skyldig er tjugutvå tusen francs, min herre. Ack! det var tjugutvå tusen dolkstyng i det stackars barnets hjerta. Han gick ut ur spelrummet, stödjande sig vid möbler och våggar för att icke falla. Så snart han icke mera hörde spelarnes röster, satte han sig ned uti