Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1850, sida 1

hela, dem vågen till en god fångst. Imellertid gåfvo sig icke holsteinarne genast, några afsköto sina gevår på 10 stegs afstånd emot de framstormande danskarne och kastade dem derefter ifrån sig. Förunderligt nog, att våra soldater under sådana omståndigheter icke nedhöggo dem på stållet. Men de gåfvo dem blott något ovett och ruskade dem litet samt behandlade dem icke långt derefter som kamrater, ja tillochmed delade sin mat med dem. Snart såg man fångarne, som våra soldater kallade, de afskurne föras öfver bron. -Ja, vi fick min sann så många, sade en soldat, ratt man nåstan måste blygas derför, på deras vågnar, menade han. Vid Kosel upphörde danska artilleriet med sörföljandet, infanteriet deremot följde öfver heden den vikande sienden, som stack eld på våra lågerhyttor vid Kochendorf. Striden bortdog, då mörkret inbröt temligen plötsligt, blott upplyst af de flammande hyttorna, ett gigantiskt bål, som var synligt rundtomkring på flera mils afstånd. Danskarne intogo om natten sin stållning vid Langsee, beredde att emottaga ett nytt angrepp. Då fienden framryckte till Midsunde, svåfvade Eckernfördes besåttning liksom i luften och hotades med att blifva afskuren; fiendtliga trupper ryckte dessutom emot densamma och inledde en strid. Major Nergaard, chefen får den der förlagda styrka, hade straxt låtit slå alarm och lemnade staden med sina soldater. Han höll en stund stilla på de höga bankarne i nårheten och såg röken af de siendtliga linierna röra sig beståndigt långre fram emot norden. Då befalte han återtåget till Cappeln, dit han ankom midt om natten. I allt hade han noga utfört den order, brigadchefen meddelat honom för detta tillfålle. Holsteinarne hade i all hast slåpat 3 demonterade kanoner med sig. Hår var blygseln på sin råtta plats, och för att icke kånna den för djupt, inbillade de bönderna att det var eröfrade danska kanoner. Fyra af våra kanoner brukades till förföljelsen. Der år artilleriet, hurralropade infanteriet och kappades med kanonerne om, hvem som kunde komma först. Förföljelsen gick i en rifvande fart; våra kanoner hade knappt bröstat af, förrån de straxt åter bröstade på, körde fram i traf och chargerade från en ny stållning. Kl. 17, en half timma efter öfvergängen af bron, stodo de allaredan vid Kosel. Se så, nu sluta vi manövren, hvarest vi begynte den,anmårkte en artillerist. Holsteinarne voro nedslagna. Ja, vi veta det nog, hade de sagt till bönderna i Kosel, historien år snart förbi; Dansken år oss för skarp; nu hafva vi 7 bataljoner i elden, och de andre blott 3, men de äro icke goda att nappas med.Andra, som ville bevara skenet, sade: -Det hela var ju blott en rekognoscering; nu bli vi aflösta.— -Ja af Danskarnelropade en bonde efter dem, medan de skyndade sig bort. Vid Dyrvad hade en holsteinsk vagnkolonn sammanklumpat sig, den kunde icke komma öfver än, och det uppstod en stark förvirring. -Hvar år Danskarnes kolonnvåg? ropades det från alla håll och de flyende voro nåra att