Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1850, sida 2

han sjelf, som af beräkning för sitt enskilata intresse alldeles icke ville fördunkla sin våns triumf, smög sig skickligt till en annan salong. Hvad Maurice betråffar, som nu samm i ett haf af lycka att vara fru Durpert så nåra, glömde han sig sjelf; han glömde framför allt det förflutna, denna så tryckande börda af skam och samvetsagg, som eljest dag och natt plägade honom; han lefde så att såga ett nytt lif, ett lif, fullt af kårlek och hopp. Denna unga qvinna, som våckt så ådla kånslor i hans hjerta, så långe härdnadt och förtorkadt af lastens vindar, tycktes honom en barmhertig förlåtelse, nedsånd från himlen till hans råddning; och han ålskade henne på en gång så, som man ålskar en ångel, och så, som man ålskar en qvinna. Barberousse å sin sida, som alldeles icke tyckte om att förlora tiden, utforskade af gammal och klok vana husets nårvarande innevånare, och genomvandrade alla rummen får att i första ögonkastet låra kånna personerna i den societet, hvarest han nyss fått tilltråde. Han intrådde uti en mindre salong, hvarest några herrar voro samlade omkring flera spelbord, och insatserna till hvarje parti tycktes vara rått ansenliga (ty i alla handelsståder spelar man mycket). Åsynen af guldet hade på Barberousse samma dragningskraft, som solen