Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1850, sida 2

A ———— Man bör tillågga, att han intrådde uti en af dessa köpmanna-salonger, der godsintheten och afsårs-Iyckan herrskade som suveråna arottningar. Hvar och en ville betrakta honom på nåra håll, ty hvar och en hade på sitt vis skapat sig af honom en hjelte: månnerne för att kunna förklena honom af fruktan, qvinnorna för att hånföra honom med denna enthusiasm, som år dem så egen. Grefve Saint-Låon varseblef ganska vål den allmånna uppmårksamhet för hvilken han var ett mål; men han låtsade att icke mårka den. Ickedestomindre var han tillfredsstålld och glad deröfver, ty fru Durpert var ju nåärvarande, och han visste huru stolt och lyckligt en qvinnas hjerta, som börjar att ålska, kånner sig af denna stumma hyllning, som upphöjer och förådlar hennes kånsla i hennes egna ågon. Också skulle Maurice med godt bjerta hafva omfamnat hela denna plejad afgodsinte och glade köpmån, som på detta sått gynnade hans kåraste önskningar. Dessutom, emedan han talade engelska ganska väl, vann han fullkomligt allas hjertan, då han tilltalade frn Durpert på detta språk, i det han, icke utan harm, presenterade hr de Montgiron för henne. För öfrigt var det allmånna intresset så fåstadt vid vår unge grefve, att ingen fåstade minsta uppmårksamhet vid Barberousse, och