Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1850, sida 1

Engel och Demon. Af Bavtancounri. (Forts. fr. N:o 223.) i Så snart Barberousse blifvit ensam med Mauice, sade han med denna bekymmerslösa och broft skåmtande ton, som han så vål förstod pt antaga: För tusan! min båste vån, jag tackar dig sndligt att du förskaffat mig en så stor åra. Vr fick du smak för dalongslilket Jag rodde att du endast kände lifvet på krogarne, ssade Maurice, med outsägligt förakt. — Ack, min vån! det var en tid då du var mindre difficile och gjorde mig den åran af litt sällskap. Behöfver jag vål påminna dig illa de sällskapskretsar, hvarest du presenteat mig med mycken vårma? Oh!... nejlu har tillräckligt godt minne att komma ihåg lem. Spelar man hos Durpert? — Det vet jag icke, — svarade Maurice ed köld. Barberousse nårmade sig Maurice, stållde sig midt emot honom och håftade på honom sina eherrskande blickar. — I dag har du beståmdt icke din beau jour. I