Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1850, sida 1

hr de Montgiron alldeles icke tycker om större sällskaper, och endast högst ogerna lössliter sig från sin kära enslighet. Barberousse insåg knepet, men förblef dock helt lugn, såsom en man, den der har en fullkomlig vana att gifva hastiga svar. — På min åra, ja, min herre, — sade han leende och klappade den unge grefven förtroligt på axeln, — den kåre Maurice har rått, han kånner min svaga sida; sållan besåker jag baler och soirser, jag år hvad man kallar en . .. björn, hela dagen sysselsatt med tröttande affårer. Aftonen år för mig den enda stunden får lugn och hvila; men eder inbjudning, min herre, år alltför ålskvärd, och jag är alltför erkänsam derför att icke göra min vän sällskap i afton. Bankiren bugade sig och svarade: — Det skall blifva mig ett stort nöje att presentera er för fru Durpert. Och våndande sig till Maurice tillade han: — Förlåt mig, min båste grefve, att min visit blir så kort; men, ni vet, affårsmån tillhöra sig icke sjelfva. Ni kan skatta er lycklig att icke vara så tvungen. Adjö, mine herrar, vi råkas i afton. (Forts.)