Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1850, sida 2

skar! henne skulle du aldrig mer kunna följa dit hon ginge, aldrig mer intråda i hennes salong, derföre att du blifvit fattig; måhånda skulle hon beklaga dig! Åh ja, var lugn! En qvinnas hjerta har alltid jemte kårleken ett godt förråd på medlidande. — Tig, Barberousse! — ropade Maurice. — Hon skulle beklaga dig ... men hon skulle icke mera ålska dig!... Allt det som nårmade er till hvarandra skulle då aflågsna eder för evigt. Denna qvinna, ung, vacker och eldig, emedan hon aldrig förut varit verkeligt kår, denna qvinna, som du bör åga, som en gång skall hvila i dina armar, hånga om din hals och vid dina låppar, skulle du aldrig mer våga nalkas, du skulle gråta ensam, öfvergifven, på det mörka vindsrum, der du undangömt din odugliga redlighet; och hon skulle snart i sitt förakt för dig glömma ditt namn, och leende stödja sig vid en annans arm, såsom hon ånnu stödjer sig vid din. — O! Barberousse! . . Barberousse! lemna mig, gå din våg! — snyftade Maurice, hvars tånder skallrade mot hvarandra. — Och då, — fortfor Barberousse oblidkeligt, — skulle du vara dfvergifven och elåndig, i stållet för att lefva i rikedom och lycka; alla de, som nu fira dig och söka ditt sållskap, skulle då aflågsna sig från dig.