Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1850, sida 3

och detta var endast ett sörsök dertill af en cke-mölndahling, och ånnu mindre har det nträflat att någon på Mölndahls gator blifvit ömskt åfverfallen och rånad, hvilket icke hår ill sållsyntheterne i våra större ståder. Uti det förmenande att Götheborgs penningemän, hvilka hår ega fabriker, mycket försumma den omtanka de borde hysa om sina arbetare, har författaren ganska rått; men som det framstållningssått, han härvid begagnat, håntyder på att alla de i Målndahl boende tillhöra befolkningen, och denna åter är utan undantag vildsint, så föranledes man till följande frågor: Finnes det då ingen bland de i Mölndahl boende som gjort sig förtjent af ett båttre omdöme? Är det de på stållet boende egarne som mest gynnat upphofvet hvarifrån allt ondt hårleder sig, krögeriet? Är det icke tvenne af de i staden boende egarne, som på sina egendomar mest tolererat krögeriet? Det år emellertid faktiskt att de krogar som åro uppförda på egendomarna N:o 1 och Holmen åro de för orten förderfligaste. Det år nemligen dessa krogar som, belågna dels vid landsvågen, dels vid byens öfrige vågar och sårdeles gynnsamma för den vilseledde som vill besöka dem, mera ån någon af de öfriga åstadkomma förargelse inom byen. Innehafda af vårdar med den möjligen minsta sedlighet, hafva de af jordegarne tolererats i flera år, och så ofta ordningsmännens mellankomst vid förefallande upptråden päkallats, har det alltid varit i dessa afskyvårda kulor de måst infinna sig. Det år der som oftast den godsinte och fredlige arbetaren blifver gradvis förstörd, så till sin moraliska som ekonomiska existens. De i Mölndahl boende vattenverksegarne anse sig icke behåfva för konserverande af sitt rygte ingå i något besvarande af de anfall som kommit på deras lott i nåmda skrift; utan åro de nöjda med att inom sig veta hafva utråttat allt hvad i deras förmåga stått för ordningens vidmakthållande, visse om omöjligheten att med hvad åtgårder som hålst, förekomma alla lagöfvertrådare, men bra harmligt skulle det vara, om den stilla och fredligt sinnade arbetaren, hvilken icke eger de båttre lottades bekantskaper till sitt skydd emot så förklenande tillmålen, icke egde någon utvåg till vederlåggning. Man kan dock icke annat ån beklaga den, som likt oftanåmnde författare, uti hvarje arbetare ser en bof. Den har, i sanning, icke gjort sig mycken reda för hvad han år samhållet skyldig, att nemligen uppsåka brottet der det finnes och om möjligt beifra detta; och icke med förakt nedblicka på en klass, hvars medlemmar hysa lika redliga och sansade tånkesått som personer af den stållning försattaren tillhör; han år beklagansvård, emedan, om någon gång hos honom den önskan skulle uppstå, att verka något egentligt godt, hans fiendtliga sinnesståmning sållan skall lemna honom ro att åndamålsenligt utföra ett sådant. Den önskan hvarmed författaren afslutat sin uppsats går lika så lifligt från Mölndahls befolkning, men från rena hjertan och fri från alla jesuitiska tendenser. I