Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1850, sida 2

— sPh———— —— ———— man icke kan dölja någonting för vånnen Barberousse. Iag vet icke hvad du menar hårmed, — svarade Maurice, som illa håmtat sig från sin förvåning, — jag kånner knappt fru Durpert. Det år möjligt att du icke kånner henne så noga, — återtog den andre, — men du ålskar henne mycket. Maurice var djupt förkrossad öfver att se en kårlek upptåckt, som ånnu var nåstan en hemlighet för honom sjelf. Denna gryende kårlek, den han ansett som sin råddningsplanka, en ledstjerna uti den mörka natten af hans vanhedrande lif, hvilken skulle upprätthälla honom den svage, under de härda profven för hans pånyttfödelse. Det var ett förfårligt slag som tråffade honom rakt i hjertat, då han såg denna hemlighet flåckad, derigenom, att den utgick från denna uslings låppar, som han så djupt föraktade. Vidskeplig likasom alla menniskor, hvilka lida och ålska, tyckte han sig håruti förutse en olycka; och redan var all den glådje Pepita tillskyndat honom förstörd af detta osörmodade slag. Ickedestomindre försökte han att svara i likgiltig ton, och under ett tvunget småleende dölja darrningen i sina låppar, då han sade till Barberousse: — Sannerligen jag begriper hvar du har