Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1850, sida 1

metafysikernes åsna som icke kunde blifva ense med sig sjelf om, hvilkendera af de två höbundtarne, hon skulle begynna med. Jenny Lind var kommen och professor Webster var hängd. Ur Morning Chr. låna vi åfven följande beråttelse om sjelfva sångerskans ankomst och och hennes emottagande i den nya verlden: Så snart ångaren ÅAmtlantie,som man visste hafva den svenska nåktergalen om bord, söndagen den 1 Sept. visade sig utanför hamnen, glåmde Newyorkarne den hångde professorn och lemnade kyrkor och kapeller, för att tusentals strömma ned till landstigningsstållet. Hon gick i land under bifallsjubel af den henne omringande menniskomassan, som, ståndigt hurrande, sedan följde henne till hotellet, hvars gemak, egnande sig för sångens eller skönhetens drottning, eller en verklig regerande drottning, såsom ett Newyorkerblad uttrycker sig, blifvit inredda för hennes råkning. Svenska flaggan vajade från hotellet. Inom mindre ån en half timme genljödo stadens gator och grånder af ropen: extranummer af Herald. — Atlantics ankomst! — Jenny Lind! — Den stora Jenny Lind! — hvartill mången fogade: den goda Jenny Lindl? — ty hennes rykte för gismildhet, välgörenhet, mildhet och godmodighet hade gått före henne och icke litet bidragit till att föröka den enthusiasm hon framkallade. -Som hennes beundrare ej kunde sofva, beslöto de att ej eller låta henne sofva. Det var öfver midnatt, då Newyorks musikaliska sållskap, bestående af 200 medlemmar, infann sig, beledsagadt af 25 brandkorpser, utanför hennes bostad och uppförde -en lysande serenad— åtminstone kallas den så af vår korrespondent, som anslår de nårvarandes antal till 30,000, deribland en mångd ekipager med damer inberåknade. Efter serenadens slut, blefvo vissa utvalde af sångarne förestållde för konstnårinnan och öfverlemnade henne en adress, vett offer af broderlig kårlek, upprigtig beundran och djup högaktning. Hennes korta svar utmårkte sig genom hennes egendomliga modesti, hennes oaffekterade och goda smak. Denna anblick, slutade hon, i det hon pekade bort åt fönstret, vär den vackraste, jag någonsin skådat. Halfhögt hviskade hon till en vån: De åro allesammans brandfolk, hvilket förklarades snarare som en anspelning på deras varma enthusiasm, ån på de många brandkorpser, som voro församlade nere på gatan.