Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1850, sida 2

hastighet antog ett glådtigt utseende, och ordnade lockarne af sitt glänsande hår: — Vet du, Maurice, sannerligen jag kånner igen mig sjelf, och vi likna begge två temmeligen nåra upplösningen på en dram i fem akter. Det år en besvårlig gåst du har fått. Förr kallade man mig den glada Pepita. — Och jag kallar dig den goda Pepita, — sade Saint-Leon. — Farvål, Maurice, Gud vare med dig! blif alltid en glad och god gosse, ty dermed, ser du, vinner du mycket. Får min del, måtte jag vara rysligt ful i dag; jag har icke sofvit på åtta dagar. — Ack, du goda Pepita! — Också tånker jag sofva i 48 timmar, för att taga igen skadan, och sedan skall jag bjuda hela Förenta Staterna spetsen, så vida de ej åro alltför tappra hår i landet. Omfamna mig. Går du nu? — Ja, visst går jag. — Når får jag återse dig? — Åh, det år endast bergen, som aldrig tråffas, — svarade Pepita leende. — Hvar bor du? — frågade Maurice vidare. — Ja, ser du, det år just knuten. Det år namn på gatorna hår, som jag aldrig kan låsa. Jag tycker mycket mer om franska språket, det förstår man genast. Jag skulle gerna vilja