Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1850, sida 1

kånde honom ej eller, jag!... Men nu! ... Ack! det år en usling! . . . Maurice, han skall bringa er i förderf. Det leende, som lekte på den unge mannens låppar, innebar så mycken sorg och modlöshet, att Pepita återigen kånde tårar i sina ögon. — Stackars vån! — sade hon, — aldrig har jag sett er sädan. Ni lider, det år jag såker på ... Hör, min vån, når ni skiljdes från mig . .. ni kommer vål ihåg . . . eller hur? .. då kom Barberousse till mig ... om natten . . . man förföljde honom . . . — Man förföljde honom! — upprepade SaintLeon ofrivilligt och ryste. — Ja, jag vågar knappt såga er det... för en stöld. — , min Gud! — mumlade Saint-Leon. — Ni hade anbesallt mig att hälla er afresa hemlig för honom, jag vet icke huru den undföll mig; eller snarare, om ... jag minns rått ... men det tjenar till ingenting att beråtta er allt detta. Når han fick veta att ni hade rest, kan ni icke förestålla er hans raseri. Han var förskråcklig att påse! vilda ord, fulla af hot och håmd, gingo från hans låppar ... Denne man måtte vara en stor skurk, min vån, och jag år mycket rädd får er skull