Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1850, sida 2

— — OROAR RR RK —b —— RR — —— Ia, ni har rått, — sade hon med en allvarlig och lugn ton, som förundrade den unge mannen, — och just derför att jag varit brottslig mot er, har jag kommit hit för att godtgöra det onda. — Åh! jag hyser icke något agg till er derföre; hvarje annan i ert stålle skulle hafva gjort på samma sått. Hvar och en har sitt yrke. En nervös rysning skakade den unga qvinnan; två blixirar ljungade ur hennes ågon; hennes ursprungliga, lifliga, håftiga och stolta natur tog öfverhand. Med ett ord kunde hon föramjuka Saint Låons stolta förakt för henne; men Pepitas hjerta var ånnu ådelt nog att inse att hon utan klagan borde fördraga allt, om hon ville förvårfva sig råttigheten att göra grefve Saint-Leon den tjenst, hvarföre hon var kommen, och att hon framför allt icke borde förödmjuka den man, som hon ville rådda. Hon dolde således den ett ögonblick yredgade blicken under sina långa, svarta ögonhår, närmade sig till Saint-Leon och sade med en ödmjukhet och mildhet i uttrycket, som hos henne var högst ovanlig: — Ja, ni har rått; som ni såger, båste vån, det år vårt yrke, ofta tungt och hårdt nog. Ser ni, man måste hafva qvåft ånda