Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1850, sida 2

——— ————— — Ack! ja, det undföll mig under ett ögonblicks förtrytelse. — Emot mig? — Emot dig? — utropade Pepita, som äterigen osrivilligt kallade Saint-Leon du; — nej visst icke! Hon gick fram till honom, fattade hans hand och upprepade: — Emot dig Maurice! ... kan du vål tro det? Du har alltid varit god, ådelmodig och frikostig; också, vet du, skulle jag hafva rest två tusen mil för att återfinna dig, emedan... emedan. ... Hör, min vån, jag skulle vilja . men jag kan icke. ... Huru kommer det till att Barberousse år har? ... Har han beråttat dig någonting? Har han talt om mig? — Det år en usling, den der Barberousse! — sade Pepita med en röst som uttryckte allt det förakt hon hyste för denne man. — Ja, det år ganska sannt! — sade SaintLkon med ett ironiskt småleende och en omårklig höjning på axlarne. Det hindrar er icke att komma förtråffligt väl öfverens med honom. Pepita hade blifvit högst allvarsam vid grefvens sista ord och hennes ansigte purprades af en liflig rodnad.