Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1850, sida 1

stora äran af den vackra lögnen, som man utsirat med namnet dygd. Fattig men årlig. En skymfande ironi framkastad af rikedomen: Man ser eder öfver axeln, och andras glädje och lycka vandrar vid er sida. Ack! om jag ville, skulle jag kunna hålla en sann moralisk föreläsning och jag skulle bevisa för dig, att de dygdigaste just åro de mest slipade. För nårvarande åro vi ju aldeles öfverdrifvet dygdige. Man år artig mot dig, man firar dig, man bjuder dig. . . . Ack, min Gud! hvad skulle det blifva utaf dig om du öfvergaf all detta? Tro mig, låt andra arbeta på dessa dina reformatoriska ider, som skulle leda dig rakt i elåndet; låt fruktan, saknad och ånger fara sin kos. Tårningen år kastad; vi tillhåra hvarandra. Du behöfver mig, ty utan mig skulle du ståndigt låpa fara att duka under. jag behöfver äfven dig, det vill jag icke neka jag behöfver ditt vackra ansigte, din eleganta hållning, ditt blomsterrika språk, din grefvetittel; vi skola segla tillsammans, och jag skall hålla utkik efter vindståtarne. Barberousse gjorde nu ett uppehåll : efte denna tirad, som han föredragit med verklig enthusiasm. (Forts.)