Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1850, sida 1

— — ——— —7—— —— varseblifvit det vilda uttryck, hans blick antog, och den blixt af vrede som framskymtade under hans tåta, råda ögonbryn. Om Maurice icke såg det, så förstod han det likvåäi; ty mannens tjocka och knotiga hand tryckte hårdt hans egen. , — Får d—n! min båsta vån, — sade han småleende, — vi förifra oss, och det år skadligt för hålsan. — Men vill du då förderfva mig i grund? — Nå det var vål! — utropade Barberousse, — du skånker mig din aktning, du kallar din vån Barberousse du! Det år bra. Låt oss prata litet med hvarandra. Jag tror, på min åra, att du blifvit galen. — På din åra! — upprepade Maurice föraktligt. Puvad — Nej, jag misstog mig, jag ville såga: på din åra, — återtog Barberousse ironiskt. — Det gör ingenting till saken. — 0! — sade den unge mannen i förtviflad ton och slog sig får pannan, — jag år förlorad! — Du var det, men jag har råddat dig. Maurice svarade intet. Den andre nårmade sig honom och sade med dåmpad råst: — Vånner förstå ju hvarandra? Jag år såker på, att vi slutligen skola komma öfver