Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1850, sida 1

Unsåndt. Något om professor Wahlenberg och Upsalas botaniska trädgård. För nåra 20 år sedan sökte en af mina kamrater vid Lunds universitet intråde som student vid Upsala akademi och beråttade vid sin första hemkomst derifrån, huru ohösligt han derstådes blifvit vid intrådet bemött af dåvarande rektor, en professor Wahlenberg, blott derföre att han var skåning, emedan skåningarna, såsom bemålte prosessor behagat yttra sig, utgjorde det sämsta folk han kånde. Då min kamrat, sannolikt förbluflad öfver en så imperatorisk dom, i följd deraf tillkånnagaf, att han visserligen för nårvarande var skåning, men att han i sjelfva verket var infödd tysk, utbrast professorn: så mycket värre, ty tyskarne åro ånnu sämre ån skäningar, hvarefter han öfveröste honom med ett betydligt qvantum mindre fint ovett. Jag, som redan då i flera år sysselsatt mig med botanik, och hade mig Wahlenberg noga bekant, helst som jag redan under min skoltid begagnat hans Flora Svecica, förstod vål ej att fullt bedömma vetenskapligheten hos denne åkta orthodoxe Linnan, men väl att värdera det klara och om lag må så såga populåra i hans framstållningssått. Då jag tillika som ung student var optimist, så var det mig nåstan en gåta, att en Wahlenberg, som rest i Lappland, på Karpatherna och till och med i Skåne, skulle kunna vara till en sådan grad inhuman och så motsatt den milda natur, hvars blomsterspråk han var kallad att tyda, hvarföre alltsammans då inför mig antog en mystisk anstrykning. Nu deremot inser jag klart att, om min kamrat slutligen åfven sagt sig vara bördig från Lappland, så skulle prof. W. titulerat lapparne för ånnu såmre ån tyskarne. Flera år derefter, då vår vidtfrejdade prof. Fries, hvilken inom vetenskapen äfven i jemsörelse mot tit. W. icke år någon kasteknippel, kallades till Upsala, hörde jag omtalas att hr W. åmnat neka honom tilltråde till botaniska plantagerna derstådes, men då man framstållde för honom att detta för honom sjelf kunde hafva obehagliga följder, lår han afstått från denna föresats. Sedermera hörde jag någongång prof. W. med löje omtalas såsom en i hög grad pjunkig homicopat, den der helt och hållet innemurade sig Jell, för att genom minutiösa lefnadsreglor förlånga lifvet, ehuru han såsom misanthrop borde förakta det, och att han engång, då den be