Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1850, sida 1

Han betrådde just nedersta trappsteget af den yttre trappan, då han kände en hand sagta lägga sig på hans skuldra. Han kände denna inre kyla, som Don Juan måtte hafva erfarit framför Kommendantens hvita statv. Dock visade sig deraf intet i hans ansigte; han undertryckte till och med den minsta darrning, och vånde sig om med ett lugn, som skulle hafva gjort heder åt tidehvarfvets störste skådespelare. — Ah! god dag, min båste vån, — sade den nykomne, i det han krusade sina låppar till ett tvunget leende. Det var samme man som grefven upptåckt i theatersalongen, och som låsaren utan tvifvel igenkånner såsom Montgiron-Barberousse. — Ja så, det år ni, — sade Maurice kallt, i det han lugnt fortsatte sin våg. — Hvad, du igenkånner således icke din vån Barberousse. I det han sade detta stack Barberousse de fem fingrarne af sin ena hand i sitt långa, tofviga skågg. — Jag hoppades att aldrig mer få återse er, — återtog den unge mannen med ett uttryck af outsågligt förakt. — Det år åndå bra litet ålskvårdt, min vån Maurice; du år otacksam. Akta dig! otacksamheten leder till mycket ondt.