Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1850, sida 2

——h— ————7——7—— — — — Ett ögonblicks tystnad uphstod. — Ban tror, att han skall undkomma mig! — återtog han plötsligt, — nej! . . . mitt hufvud brinner! ... det år den fördömda genevern som jag drack på krogen. Ah, bahl... Pepita, portvin! ... gif mig portvin!... ditt vin år godt... ja, det år lika godt... som dina ågon åro vackra. Han ville omfamna Pepita; hon drog sig förskråckt undan omfamningen. — Du år rådd för mig, min sköna, — sade Barberousse, resande sig till hålften. Derpå återfallande tungt på sin stol, tillade han: — Det år derföre att jag druckit för mycket genever, ser du!...Den der Saint-IGon! ... Pepita, min kåra vån, vet du att du år mycket vacker? Och eftersom den der mustaschgöken har rest sin våg... så mycket värre för honom!... Ack! var inte rådd!... jag ålskar dig mycket, mycket... vi skola nog få rått på honom ... ja, vid alla djeslar i helvetet! ... vi skola taga honom lefvande eller dåd! Och han slog den knutna handen håftigt i bordet. — Ännn ett glas portvin, — sade Pepita, som noga iakttog alla hans ord och rörelser.