aftonen, då en bondhåst, drogande en enbetsvagn på fyra hjul, tog skenande kosan förbi slottet, uppför Logårdstrappan och åter ned utför densamma på andra sidan, fortsättande vågen öfver Norrbro till Gustaf Adolphs torg, der han sasttogs. Vi erkånna att denna beråttelse låter otrolig, men referenten som var en bland åskådarne, kan likvål försåkra att den år sann till punkt och pricka. Om möjligt ånnu besynnerligare är att vagnen som hela vägen, medföljde, icke tog någon skada och att håsten kom helbregda ifrån saken, utan annan förlust ån af en sko. Då man vet huru stor svårighet håstar hafva att gå uppför trappor, hvilket stundom visas såsom ett konsstycke af håstdresserare, kan man blott förklara det omnåmnde fenomenet deraf, att det var mörkt, så att håsten icke kunde urskilja hindret och att han var så djupt gripen af framåtskridandets ide, att han icke förmådde vånda åter innan han, lik andra revolutionsmån, nått höjden för att sedan hamna i djupet. Emellertid år det nu bevisadt att trappor ingalunda åro en såker retrått för menniskor då håstarne genomdrifva sin emancipation.