Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1850, sida 1

uti att tala så: jag försåkrar er.. ni gör orått ... ni känner mig icke rått!. Ni vet vål, att jag för min och för Saint-Låons skull skall tiga, svarade den unga qvinnan. — Hvad bryr jag mig om, för hvilkens skull, om det år för er, min eller hans skull! om ni tiger eller ej, hvad angår det mig. — Nu förstår jag hvad han sade den aftonen då han talade med mig om er. Ah!... den gode vånnen har talat om mig? — återtog Barberousse, med otrolig hastighet återtagande sitt förra lugn. Jag förstår, — fortsatte Pepita, — hvarföre han dolt sin afresa för er. Har Saint-Leon rest? — ropade Barberousse med förfårligt uttryck. Pepita bet sig i låpparne; hennes tanke hade klådt sig i ord mot hennes vilja. — SaintLeon rest! — upprepade Barberousse; år ni såker derpå? Nå, svara mig då! svara mig! — Jag vet icke, — stammade den unga dvinnan, som gerna skulle velat reparera sin oförsigtighet (ty Saint-Låon hade framför allt ålagt henne tystnad); jag trodde... ja tror . men kanske... eller snarare... såker: ligen kommer han snart tillbaka.