Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1850, sida 1

— Ja så! ni har åfven hört signalementet? Mitt år, som ni vål kan se, af det blondaste slaget. — Men nyss voro både ert hår och skågg svarta. — Det år sannt, — svarade Barberousse lugnt, — och med orubblig köld, under det han ajusterade sig, — det tänkte jag icke på. Denne man... denne tjuf skulle vara blesserad. — Jag tror att de sade så. — Och detta blod ... på edert linne, — fortfor Pepita, läggande sin hand på hans : skuldra. Pör tusan! min vån, tryck icke så härdt, det går ondt. — Denne tjuf som polisen såkte och ånnu söker år ni. — Nå vål! om ock så vore, ån sen då? — Hvad har ni då stulit? — Är det för att få hålften med, min båsta vån? Sannerligen jag ånnu vet det sjelf. — Ahl — sade den unga qvinnan med afsky, — jag år ingen tjuf, men jag visste vål, att ert hemlighetsfulla utseende och edra kårleksåfventyr (fåstande sig med ironi vid det sista ordet) dolde någon usel handling. Ha, ha! min sköna, — sade Barberousse i det han steg upp, — har ni snart slutat er