Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1850, sida 1

AÅr ni såker på, min herre, att ingen kunnat intrånga hår i er boning. , Jag tror inte; det finnes icke mer ån denna dörr, som leder ut, och den har varit reglad; men om ni vill göra en undersökning så har jag ingenting deremot. — Ah, det behöfs icke, han har sannolikt gått högre upp. Förlät, att vi väckt er, min herre! Stång er dörr vål. U God natt, mina herrar! jag tar hellre emot en visit af hvilken som hellst, ån af en tjuf. Polistjenstemännen gingo ut. Barberousse stängde dörren, och når han hörde deras steg aslägsna sig till den öfre våningen, kunde han icke äterhälla ett gapskratt. Derpå aftog han schalen, som han kastat öfver axlarne och ätervände triumferande till Pepitas rum. Men den unga qvinnan läg icke, som han trodde; hon stod på tröskeln och stådde den ena armen mot den halsöppna dörren. Hennes ansigte var blekt, och hon fåstade på honom en stadig, pråfvande blick. Detta förvånade Barberousse, oaktadt det ogenomtrångliga harnesk, hvarmed han bevåpnat sig mot hvarje intryck. (Forts.) on rn SANNE