Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1850, sida 1

—— —— som skulle föra honom omkring i inråtitningen och visa honom dess olika mårkvårdigheter. Enligt ösligt bruk anmodades generalen och hans följeslagare att inskrifva sina namn i en för åndamålet öppen liggande bok, hvilket äfven skedde. Knappt hade det hårigenom blifvit bekant, hvad det var för en person, som besökte bryggeriet, förr ån hans namn cirkulerade frän mun till mun, under knot och förbannelser. Innan generalen och hans följeslagare passerat den till bryggeriet ledande särden, framrusade nåstan alla arbetarne och drångarne med dvaptar i hånderna och ropade: -Ned med den österrikiske slagtaren!Generalen låtsade icke gifva någon akt derpå, men derigenom åkades blott arbetarnes vrede så mycket mera. Fast beslutne att icke låta honom vara i okunnighet om all den alsky och ovilja de hyste för Ungerns bödel, började de att skrida till handgripligheter mot hans person. Angreppet började dermed, att man kastade en bundt halm ned på hufvudet på honom, just i detsamma som han gick genom ett af de undra rummen; sedan kastade man smuts på honom och en och annan af de hetsigaste gick honom rakt på lifvet. En karl tryckte ned hatten öfver ansigtet på honom och ruskade honom dugtigt. Hans klåder sletos af kroppen på honom. En af de kringstående fattade honom i hans långa, ånda ned på bröstet hångande hvita mustacher och ville afklippa dem. Hans följeslagare blefvo likaledes öfversallne, men de redde sig så godt de kunde och lyckades nå utgången. Då nu generalen mårkte, att hans lif svåfvade i fara, tog han till benen och sprang ut på gatan, der han fortsatte flykten åt Bankside till, förföljd af en ofantlig folkmassa, ty med bryggeriets arbetare hade mera ån 500 personer, somliga försedde med hvarjehanda tillhyggen, så småningom förenat sig. Man förföljde med håftighet generalen och månget slag måttades åt den flyende; men denne, springande allt hvad han förmådde, nådde slutligen ett vårdshus, inrusade derstådes och snarare kröp ån sprang, uppför trappan samt tog sin tillflykt i en sångkammare i öfra våningen, till stor förvåning för vårdinnan på stållet, mistress Benfield, som dock snart erfor flyktingens namn och orsaken till hans flykt. Den rasande folkmassan trångde nu åfvenledes in i huset och hotade, att göra utaf med -den österrikiske slagtaren-. Husets byggnadssått var dock ganska gammalmodigt; det hade en stor mångd dörrar, som alla uppbrötos, utan att massan, till Haynaus lycka, kunde finna på dörren till det rum, der han var förstucken. Folkmassan tilltog imellertid beståndigt. och visade sig så vild och uppretad, att vårdinnan, som började frukta får sin egendom, skickade efter polisen. En polisinspektor ankom åfven straxt med ett talrikt detachement polisbetjening, och hade största möda i verlden att skingra massan, hvarpå generalen befriades ur sitt gömstålle. Bedröfligt var det skick, hvari han nu visade sig, ansigtet betåckt med smuts, klåderna sånderrilna, skägget och mustacherna till hålften bortryckta. Man sick honom i största hast ned i en båt och förde honom ända till Som—2—ä——— — ——