maniska statsidens urartande har demokratien bekåmpat och efter hvarandra besegrat (vi se bort ifrån undantagen i ett och annat land) (feodal)aristokratien, den med prelaturen allierade aristokratien och till dels åfven dessa senare i deras förening med plutokratien, I vårt land har demokratien hittills endast haft att strida mot aristokratien, förbunden med prelaturen eller, om man så vill, den prelatensiska byråkratien. Nu vilja dessa sistnämnda, i kånslan af sin nårvarande underlågsenhet, alliera sig med den egentliga eller S. k. civila byråkratien och plutokratien, för att så mycket såkrare kunna dels hindra den svenska demokratien att hålla jemna steg med den utlåndska, dels, om möjligt, föra den demokratiska statsutvecklingen baklånges till den gamla goda tiden, då makt var rått och privilegium var frihet. De inse icke, dessa blinda, att en sådan återgång, långre ån för 5 ögonblicket, år omöjlig; de fatta icke, dessa förstockade, att ju större dammar cch bålverk man stråfvar att uppföra mot den måktiga floden, desto våldsammare blir dess framfart, desto större förödelsen, når den en gång vredgad nedbryter det onaturliga stångslet. Lika litet tyckas stillaståendets eller, kanske råttare, tillbakagåendets vånner inse och fatta det råttsvidriga uti principerna sör det hvilande förslaget. Det år hkvål icke menniskorärdet, som tillerkännes statsborgerliga råttigheter, utan rikedomen och rangen eller embetsmannakåren, såsom vi vexelvis bruka benåmna den senare. (Forts.)