Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1850, sida 1

Denna oroliga slummer varade till dess morgonens strålar förskingrat nattens skuggor, då steg han tyst upp, tillslöt fönsterna, drog regeln ifrån salongsdörren och lade sig åter helt lugnt. — Det år obegripligt! — sade han dock efter en stund i det han tryckte hufvudet ned i sin örngodtskudde, med en tydlig rörelse af dåligt lynne; — detta år första gången jag ej kunnat sofva. Förgåfves voro alla hans bemådanden, han fick icke sofva; oron i hans sjål jagade såmnen ifrån honom och förfårande syner hvimlade för hans ågon, likasom det ofta hånder under en brinnande febers synvilla. Emellertid då han omkring klockan half åtta hårde någon komma in i salongen, och förmodade att det var hans kammartjenare, låtsade han sofva och blifva hastigt våckt genom Adriens ankomst. — Åh! år det du, Adrien, — sade han, i det han höjde sig på ena armbogen; — hvad år klockan då? — Half åtta, herr grefve. — Redan! — sade den den unge mannen i det han hoppade ur sången. — Adieu! Gif mig min morgondrågt. Jag skall sjelf gå till hamnen och förvissa mig om intet fartyg år klart att afsegla.