Article Image
och åter nu från fjerran länder, Med själen full af gudaord, Lik trubaduren glad du vänder Med hjertats byte till vår Nord. I samnen af din barndoms blida välkända hem bland skog och fjell, Med brudgummen invid din sida Till Hymens ivst du går i qväll. Med rosenlindad fackla guden Vid altarrunden redan står Uti den gyllne tempelskruden Och mejramskransen i sitt hår: Så med sin blick den oskuldsrena, Han fordom stod i Altis lund; Så, för de ålskande allena, Han står ånnu på jordens rund. En högre glans hans öga hyser, Hans fackla strålar mera klar Än eljest, ty sin frid han lyser På blomman af ett konstnårspar. Du, dotter af Euterpes anda, Han, nyfödd ättling af Orphå, Ha gått att edra Oden blanda I lifvets, konstens vål och ve. Glöm ej, du myrtenkrönta maka, Din konst för dina pligters verld, Han må gå fram, men ej tillbaka Lik ljusets fana på sin fård. Än lagrar hvila på de vingar Som konstens genius spånda har, Och hvar din ståmmas dolce klingar Den våldige på dem ej spar. Gå ock, du unga brud! att klåda I fulla glansen af din röst De skapelser som framgent tråda Ur lyran i din makes bröst; Men hvad din ståmma vill förklara Uaf hans väckta fantasi — Må endast trogna genljud vara Af sålla makars harmoni. Misstyck ej, sångens herrskarinna, Min arma lutas enkla slag, Än några toner der må brinna Förrän han flyr, din bröllopsdag: En bön att ån en gång få andas Ditt tonspels rika rosendoft, Förrån naturens blommor blandas På sångarns snart förtärda stoft. Bgtm.

10 september 1850, sida 3

Thumbnail