r arnetsklassen berättigad, att fardra rösträtt, och skall, i sådant fall, denna verka välgörande på dess vilkor? . (Forts. fr. n:o 200.) Emedlertid inses lått, att sådan sjelfstånlighet kan likasåvål tråffas utan som med ea endom; ty egendom utan förstånd skapar ke sjelfståndige mån, utan någonting helt nnat, neml. de otåligaste och intolerantaste enniskor i verlden. Vär mening år likväl ,, att icke egendom i alla fall låter förmoda An större sjelfståndighet ån fattigdomen; ty m af tvenne förståndige mån den ene år rik ch den andre fattig, år det naturligt att man örutsätter större Felsståndighet hos den förte ån hos den sednare. Det kunde således visserligen vara i sin ordning att antaga som egel, att anse den största sjelfståndigheten böra sökas hos den förmögne; och ville man åta emanera ett sådant allmånt lagbud, kunle man icke heller så noga inlåta sig med pecialiteter, och så till vida vore allt godt ych vål; men hårvid påtvingas man verkligen bn annan fråga, nemligen, om det år sjelftåndighet man söker, når man beståmmer, tt den som står skrifven såsom ågare af hus en stad eller aldrig så litet i mantal satt ordstycke på landet, skulle få röstrått, buru iten den ån må blifva, medan den, som inzen fast egendom besitter, vågras densamma? uTror man då verkligen aft sådane godsågare uäro mera sjelfståndiga ån de, som endast åga we klåder, som skyla deras kropp? Ja, det .,kunde visserligen så vara, om man nöjakligt unde kontrollera, att en man verkligen dger vad han står skrifven för; men då detta ej åter sig göra, och då otaliga exempel gifvas, het till hoch med den som står skrifven för ustämmeligen betydliga egendomar, når allt ilkommer omkring, ingenting åger utom en , Bkuld, som vårdet of alla hans herrligheter cke på långt når år i stånd att betäcka; så ro vi, att man mången gång skulle blifva mindre lurad, om man sökte sjelfståndighet : bos en ren broletår. i stållet för. hos sådane 2 TF LJ athematisk sanning, att den sjellståndignet, om år grundad på skuld, år negativ! Är det deremot icke sjelfståndighet man söker genom un en så illusorisk bestämning för census, utan immåhånda endast den ådla afsigten, att göra så många som möjligt delaktige af röstråttens frdelarså kunde vi lätt frestas till den elaka frågan, hvarföre, då man stråckte rättvisan så långt ned, man ej med detsamma sträckte den till alla; eller om man kanske gjort sig så låns, att ingen rättvisa mera fanns qvar? — Eller huru? — Men, torde någon vilja invånda, då det nu år så lått att erhålla röstrått, hvarföre kunna då ej de af arpetsklassen som år så angelågna derom, köA pa (d. v. s. på kredit) antingen ett hus eller y ett litet hemman, så hafva de ju rösträttigheten utan så mycket bråk? Hårtill svaras, latt röstråtten visserligen stundom kan vara lått förvårfvad, dock icke så lått som når den erhålles alldeles gratis; och dernåst få vi fåsta uppmårksamheten derpå att frågan hår ul alldeles icke år om huru många eller huru Å FRK NINE —