Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1850, sida 1

tABA L — —T—:...rnnxr röstråätt; — att den fruktan, att arbetaren, antingen af oförstånd eller immoralitet, genom röstråtten skulle skada sig sjelf eller andra dels är ogrundad dels öfverdrifven; att de intressen, som fåsta arbetaren vid fådernejorden åro lika stora och lika vål egnade att våcka och nåra patriotiska kånslor som andra samhålsmedlemmars, och slutligen, att arbetarens stållning i samhållet, relativt till andra statsborgare, beråttigar honom till fullt ut samma politiska myndighet som dessa. Emellertid kunna vi ej vånda oss ifrån denna sida af saken, innan vi gjort ånnu några få anmårkningar. Ni allt hvad vi yttrat om denna sak, torde det vara klart att vi anse en stor orättvisa vara begången om råstråtten lågges i enskildte individers i stållet för hela folkets hånder. Måhånda kan afsigten vara god då man uppställt vissa vissa vilkor för rösträttens erhällande; må hånda har det kungliga förslaget haft för afsigt, att så vidt möjligt år sörja för, att endast intelligensen och sjelfståndigheten skulle få inflytande på det helas ordnande. Om nu ock så vore, kunna vi likvål ej inse huru man kan vara beråttigad till den sörutsättningen, att intelligensen obetingadt åtföljer förmögenheten; till och med sjellständighet år ingen gifven följd af densamma. Att nemligen egendom icke år någon pålitlig måttstock för duglighet år vål så klart, att derpå icke behöfver spillas en rad; men vi begripa dessutom ej hvad slags sjelfståndighet man söker hos blotta godsågaren, så vida denna icke tillika år förnuftigt tånkande man. Den som blott år rik kan visserligen vara genstråfvig, tvår och envis, men blott en förnuftigt tånkande man kan vara sjelfståndig i i ordets råtta betydelse; det vill såga blott en sådan kan vid ifrågavarande fall undersöka och pråfva för att vålja det han anser vara sannt och rått; och når en sådan man tillika åger tillråcklig själsstyrka att behålla och försvara den tanka om det råtta han genom en noggrann pröfning fattat, — utan att låta locka eller truga sig på afyågar, först då kan mannen sågas vara sjelfståndig. (Forts.)