Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1850, sida 1

den första invåndningen mindre har afseende ? 2 : 2 . . 2 på förmögenheten i och för sig sjelf, ån på den patriotism denna antages frambringa, kunna vi icke afhålla oss ifrån att sårskildt offra några ord på denna invåndning. Vi tro icke, att förmögenhet och sosterlandskårlek alltid finnas förenade, men vilja derföre icke neka, att det ju finnes skål för den meningen, att den man, som besitter egendom kånner sig mera uppfordrad till uppmårksamhet på det helas vål, ån den som ingen har, emedan den förre knappt kan blifva oantastad, når det hela lider; detta sista kan imellertid åfven sågas om den, som år utan förmögenhet och i det hela taget år hår icke fråga om hvem som år mest eller minst intresserad i det helas vålbefinnande, utan blott om det kan antagas att arbetaren, oaktadt han sjelf ingen förmögenhet eger, år bunden vid såderneslandet med så mycket intresse, att man icke behåfver frukta, att han skulle skada hela samhållet om allmån röstrått införes. För att besvara denna fråga vilja vi, jemte det vi hånvisa till hvad vi ofvan yttrat om arbetarens och godsågarens beroende af hvarandra, såsta uppmärksamheten på följande sårskilda omståndigheter vid arbetarens förhållande till egendomen: Arbetaren år som oftast hela sitt lif igenom, och ofta utan att sjelf inse det, sysselsatt med att samla en förmögenhet åt andra, hvaraf han sjelf blott erhåller så stor del att han möjligen kan soutinera, och denna uppenbara absurditet, detta ofta högst otacksamma arbete, nemligen, hjelpa andra att samla rikedom, medan han sjelf blott erhåller ett sparsamt bröd, är just arbetarens förbannelse; men om han ån inser detta, om han ån kånner hvad han lider och önskar det annorlunda, så finnes det dock en starkare makt, som håller honom qvar i de vanda spåren, och denna makt år sjelsbibehållelsedriften. Denna drift, starkare än någon, annan djurisk drift, nödgar arbetaren att tråla för sin principal, men tvingar honom också att intressera sig för dess egendom, emedan det just år hans egendom, icke hans person, som såtter arbetaren i stånd att subsistera. Man ser derföre icke sållan arbetare och tjenare med lika omsorg värda andras egendom, som de zjelfve, och detta år lått begripligt af det nyss sagda; ty, utom det att pligtkånslan kan drifva dem dertill, så veta de attotrohet skulle göra dem brödlösa och detta år det hårdaste straff, som kan tråffa dem. Att det också finnes otrogne arbetare och tjenare år tyvårr sannt, men detta bevisar ingenting mot den hår uttalade sattsen, att sjelfbibehållelsedriften tvingar arbetaren att intressera sig för och skydda andras egendom. Håller denna förutsåttning prof — och dem, som tvifla hårpå, rekommendera vi att kasta en blick på, och göra sig reda för orsakerna till hvad som i detta hånseende föregår omkring dem i verklighetens verld — så måtte man vål ock kunna deraf sluta, att åfven arbetaren år intresserad i förökandet och uppråtthållelsen af nationalvålståndet, och detta oaktadt han sjelf deruti har ringa eller ingen del. Efter vår ösvertygelge å är det till och med helt naturligt att göra en sådan slutsatts, ty ju stårre och allmånnare vålmågan år i ett land, desto större garanti har arbetaren för sin subsi