när på ett sjukhus, ett lasarett en smittsam sjukdom utbrutit, den just här, i trängseln, hastigt breder ut sig och antager den svåraste karakter; man vet, att lenna karakter säkrast mildras och att sjukdomen lättast besegras om sjukhuset spränges, om patienterna kringströs, ätskiljas, spridas, helst kring landsbygden; skall man då icko afsky all instänaning. all cernering, bvarigenom sjukdomens intensitet bringas till sin högsta höjd och ställets atmospher förpestas; och man framtvingar likväl den hiskligaste af all cernering, den som upystår på det kolerasjuka, bortvisade fartyget — och ålägger det från smittad ort utgångna, men af ingen smittsam sjukdom lidande fartyget, att lägga till i den hamn (karantänsorten), der vådan för smittning nödvändigt, så framt sjukdomen der finnes, måste vara aldra störst! Är det väl, jag vill icke säga kristlig kärlek, är det konseqvens, eller ens vett och förstånd i en sådan polistillställning? I anvisningsorten! — Man vet, genom erfarenheten, att,