Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1850, sida 1

n—äg3 A ä — auuAtt rudant edert tillstånd skulle blifva, om hela arbetsklassen på en gång i största hast lemnade landet. Huru långe tron J då det skulle dröja, innan den egendom, hvarpå J nu så tryggt förliten eder, något så når förlorat hela sitt vårde; ett vårde, hvilketicke, som mången inbillar sig, ligger uti saken sjelf, utan endast i den verkliga eller inbillade nytta, saken bereder oss, hvilket återigen oftast beror på den arbetskraft, som anvåndes derpå? Huru tron J det skulle komma att se ut med åkerbruk, skogsoch bergshandtering. fiskerier, sjöfart, korteligen, med hvarje upptånklig nåringsgren, når arbetsklassen vore borta? Hvilka intressen tånken J då skulle binda eder sjelfva vid fosterjorden, eller hvarmed skullen J då betala skatt af den egendom J icke kunden bruka? Det skulle vara roligt att höra, huru ni ville båra eder åt i en sådan kasus; men då vi såkerligen icke kunna vånta att så snart få håra detta, så skola vi såga eder våra tankar derom. Innan kort insåge landtbrukaren, att det jordstycke han ensam kunde grafva, vore för litet att deraf hemta tillräcklig föda för sig sjelf och dessutom betala utskylderna; den handlande skulle inse, att han ingenting hade att göra, når han hvarken kunde importera eller exportera varor af brist på sjöfolk, eller ens få dem transporterade så långt som till sina magasiner, af brist på arbetare: de skulle sålunda begge blifva öfvertygade om, att det förnuftigaste de kunde göra vore, att så fort ske kunde packa in och resa efter arbetarne; når då embetsmannen såge, att han hvarken hade lön eller sportler mer att vånta, gjorde han såkert på samma sått, och sedan — — ja sedan vore landet i det nårmaste öde! — Tror någon att detta år öfverdrift, eller tror någon att det under sådana omståndigheter skulle eller kunde gå annorlunda till? Vi förmå icke tånka oss tillståndet annorlunda i en stat, som på en gång beröfvades sin arbetskraft, och deraf draga vi den slutsattsen, att lika litet som egendom år tånkbar utan arbetskraft — (ty egendom år, noga betraktadt, ingenting annat ån produkten af arbete och sparsamhet) —, likasålitet kan man tånka sig arbetskraft sysselsatt utan egendom, hvaraf följer, att arbetaren och godsågaren i allmånhet åro lika oumbårlige för hvarandra; de verka begge med hvarandras krafter för gemensamt intresse, och då den ene icke kan gagna sig sjelf utan den andras hjelp, så år det klart, att de hvar för sig ånnu mindre kunna gagna det heta, eller staten. Men för att nu återkomma till sjelfva invåndningarne, så år det för det första klart, att ingen af dem i sig sjelf innefattar något, som kan föråndra eller kullkasta det resultat, dit vi genom de förut anstållda undersökningarne kommit, det nemligen, att röstrått år en naturlig råttighet, hvarpå hvarje myndig statsborgare kan göra anspråk, utan att någon annan statsborgare har rått att dersöre lågga hinder i vågen; dernåst år det klart, att, så vida vi ej misstogo oss då vi yttrade, Alt det för att vara stadsborgare lika litet fordras någon viss beståmd qvantitet af själskrafter, som af kroppsstyrka o. s. v., vi åfven måtte hafva rått når vi påstå, att det för en statsborgare ånnu mindre fordras någon viss beståmd qvantitet förmögenhet. Då imellertid