Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1850, sida 1

— — r arhetsklassen berättigad, att fordra rösträtt, och skall, i sådant fall, denna verka välgörande på dess vilkor? (Forts. fr. n:o 198.) Det år bekant, att i det gamla Rom utveck ade sig redan tidigt två partier, nemligen de å kallade patricierna, ett slags adel, och pleejerna, det egentliga folket. Dessa två parier upptrådde, i synnerhet under republikens ider, allvarsamt mot hvarandra; ty patricierne ille hafva hela makten och behandlade pleejerne som slafvar; och det år lått begripligt t desse icke kunde finna sig deri, utan forlrade å sin sida, att man skulle respektera eras menskliga och borgerliga råttigheter. Paricierna voro emellertid lika måktige som nåonsin alla våra högmögende tillsammantagna, hvilket kan slutas deraf, att arbetsklassen eler plebejerna fruktade att våga en dust med em, hvarsöre de ock uppfunno en list. Om olebejerne hade arbetareföreningar, hvarest de kjorde aftal med hvarandra, veta vi ej så noga, en det veta vi (och i allaf fall står det att sa i romerska historien), att en vacker dag mnade alla unga plebejer staden och begåfo sig till det såkallade heliga berget, hvilket huförtiden synes vilja såga detsamma, som att tesa till Amerika. Och hvad menar ni patriierna gjorde? Jo, de togo skeden i vacker sand och beviljade plebejernas fordringar. Till Il lycka för våra patricier finnes icke hår i årheten något heligt berg, dit våra pleber eller våra arbetare i nödfall kunde begifva ig (ty till Amerika kan man just icke komma år man vill); — men det skulle åndå vara a roligt, om J, som hyllen den der Ludigska maximen: staten, det år vi— om J, msen eder sjelfve för det egentliga folket och le ölrige som slafvar —, J, som mera ån arpetsklassen tron er gagna staten med eder förmögenhet och edra fyllda penningekistor, — om J endast ett ögonblick tänkten efter, hu